Salomo Wuorio grundade sin egen målaraffär i Helsingfors i januari 1890 medan arbetet vid Riksarkivet fortfarande var under arbete. Salomo Wuorio åtnjöt snabbt ett förtroende inom kundkretsen. Redan under 1890-talet får S. Wuorios måleri i uppdrag att måla stadens viktigaste nybyggen, men arbeten utfördes även på andra håll i Finland. Entreprenaden vid Riksarkivet var Wuorios första betydande arbete i Helsingfors och när det blev en framgång underhjälpte det med säkerhet att få entreprenaden vid Ständerhuset. Dekorationsmålningen av dessa två monumentalbyggnader skapade ett sådant anseende åt Wuorio att varje helsingforsare med självaktning ville ha målningar till sina hus uttryckligen från hans affär.

Verksamheten utvidgas
Under 1890-talet utvidgades verksamheten vid S. Wuorios måleri utanför de traditionella byggnads- och dekorationsmålningsarbeten. Via affären introducerades nyheter till Finland såsom glasetsning, etsning och målning av skyltar på glas. För skylt- och glasarbetena fanns en egen ateljé, för vilken den svenskfödde Hugo Lindqvist ansvarade.

S. Wuorios måleri blev under 1890-talet det ledande målarföretaget i Helsingfors och i hela Finland. När måleriet grundades rymdes verkstaden och kontoret i ett rum i gårdsbyggnaden vid Berggatan 5. Efter ett par år flyttade måleriet till Norra Esplanaden 7 där familjen Wuorio också bodde. I samma byggnad öppnades S. Wuorios tapet- och mattaffär i mars 1900. Dekorationsmålnings- och skyltateljén hade nu växt omfattande och flyttades vid samma tidpunkt till Alexandersgatan 13, till byggnaden som kallades Lundqvists affärshus. Affärsutrymmena på Norra esplanaden blev snart för trånga och år 1901 flyttade tapet- och mattaffären samt måleriets kontor till Alexandersgatan 9.

Dekorationsmålningens guldålder förbi
Dekorationsmålningen som baserades på streckmålning, schablonarbeten och imitationsteknik hade sin guldålder fram till 1890-talet. De nationalromantiska idealen hade sitt genombrott inom arkitektur och konstindustri vid sekelskiftet, men även inom målningsbranschen. Istället för den rikliga ornamentiken ville man nu ha ett mera fritt, djupt och individuellt formspråk. De arkitekturiska idealen ändrade även kraven på stil och material inom dekorationsmålningar.

Salomo Wuorio kunde förutse de nya modetrenderna och utvidgade framsynt sin affärsbransch för att kunna svara på den förändrade efterfrågan. Speciellt blyglasarbeten kom att uppnå en enorm popularitet. Dessa var ett utmärkt svar på efterfrågan efter omsorgsfullt planerade detaljer och de väckte en kreativ inspiration inom konstnärs- och arkitektkretsar. I Wuorios ateljé förverkligades ett flertal glasmålningar som designats av de främsta inom konstlivet, såsom arkitekt Eliel Saarinens blyglasarbete till Nationalteaterns foajé år 1902.

Wuorios affärspalats
Wuorios affärspalats som planerades av arkitekt Herman Gesellius färdigställdes på Unionsgatan 30 år 1909. Kontoret till S. Wuorio måleri samt tapet- och mattaffären flyttade in genast efter att byggnaden stod klar. Arkitekt Armas Lindgren planerade en höjning av byggnaden som färdigställdes år 1914. Då höjdes den del av byggnaden som stod mot gatan med tre våningar, av vilka de två översta placerades under ett högt tegeltak. Samtidigt ombyggdes den tredje våningen till bostäder. Salomo Wuorio med familj flyttade år1914 till Unionsgatan 30.

Måleri efter Salomo Wuorio
År 1936 överlät Salomo Wuorio ledningsuppgifterna för sitt företag till sin ende arvinge, arkitekt Gunnar Wuorio. I praktiken leddes måleriet av Ilmari Tähtinen, medan Nils Långhjelm ansvarade för tapet- och mattaffären. Salomo Wuorio dog den 28 februari 1938 vid 80 års ålder.

Bolaget som arkitekt Gunnar Wuorio ledde uppdelades till två öppna bolag 1.1.1949. Målaravdelningens namn förblev S. Wuorio maalaamo - S. Wuorio måleri, men matt- och tapetavdelningens namn ändrades till G. Wuorio & co. År 1963 ändrades bolagen till aktiebolag. År 1965 dog tre i ledande ställning och huvuddelägare i bolaget; Ilmari Tähtinen, Nils Långhjelm och Gunnar Wuorio. Som verkställande direktör för S. Wuorio måleri blev målarmästare Ilmari Fall. Ilmari Fall pensionerades år 1973. Därefter fungerade målarmästare Sulo Tapaninen som verkställande direktör för måleriet fram till år 1979.